Visst är det så att det är svårt att förstå det man inte är? Typ om du är jättesocial är det svårt att förstå blyghet för du har ju själv aldrig upplevt det. På samma sätt är det svårt för mig att förstå sociala människor. Jag är av naturen väldigt blyg och i stort sett ointresserad av andra människor, så har jag alltid varit så länge jag kan minnas. Inte på så sätt att jag är en eremit utan att jag inte har något grundläggande behov av att träffa nytt folk. Jag är helt enkelt inte intresserad och jag prioriterar inte sociala saker. Undantaget från detta är förstås riktigt nära vänner och familjen, dom tar jag mig alltid tid att umgås med. Kanske är det det faktum att det tar så mycket tid och energi att lära känna en ny person som är avskräckande, tid och energi som jag redan använder till annat.

Hmmm...folk tycker nog att jag är rätt konstig, det är ju så att vårt samhälle är uppbyggt på sociala interaktioner, men jag är nog en produkt av det nya "Internet-samhället". De flesta av mina relationer finns online, inte lika mycket nu som förr (jag har ju andra prioriteringar nu) men ändå.

Jag har en väldigt social sambo som tycker om att umgås med sina vänner och göra saker utanför hemmet. Han försöker ofta få med mig med, med varierande resultat. Men jag kan stolt säga att jag faktiskt brukar vara med mer nu än för 5 år sedan. :-) Men jag är inte sån att jag försöker hålla honom hemma. Han får gärna åka iväg och festa, träna eller vad det nu är han gör...det betyder ju att jag får ensamtid här hemma och kan göra sånt som jag gillar utan att känna mig osocial. It's a win-win situation! :-D Det allra bästa med min sambo är att han älskar mig även fast vi är så olika. Han försöker inte förändra mig, bara att inkludera mig. Han är bästast i hela världen! <3

Nu till delen om acceptans. Bara för att man har svårt att förstå en social människa, för att ta exemplet ovan, så behöver inte det betyda att man inte kan acceptera den personen. Jag förstår inte riktigt vad det är med sociala interaktioner som tilltalar sociala människor, men blir dom lyckliga av det så är det ju bra och jag skulle aldrig försöka förändra dom eller tycka att dom är knäppa. Sociala människor kanske inte förstår vad som är så hemskt med att träffa nya människor för en osocial person som mig, men accepterar dom mig ändå och inte försöker förändra mig så är förståelsen inte så viktig. Förstår ni vad jag menar?