Suck!

Om det är mig du syftar på med det här inlägget så kan jag säga att hela grejen här hemma handlar inte om någon "revoltering". Allt det här har pågått sedan jag var 13 år. Vi har varit på soc för att försöka reda ut det.. Soc påstod att det Vesa håller på med är psykisk misshandel. Efter att vi alla, Vesa, mamma och jag hade varit på soc tillsammans blev det bra i 2-3 dagar.. sedan körde han igång igen. Jag tycker inte att du ska yttra dig om detta om du inte vill ta reda på fakta först. Sen om du inte vill tycka att det är Vesa som måster skärpa sig bara för att pappa tycker så, så slipper du. Men det ser jag mer som ett svek. Att min syster helt plötsligt lägger sig i det här och skriver att det är mig det är fel på, det är jag som är i trotsåldern.. fast du inte vet ett skit om allt som sker här hemma. Du är faktiskt den enda som har sagt så. Alla som vet hur det ligger till här hemma säger att det är Vesa som måste växa upp och börja bete sig som en vuxen. Till och med BUP och SOC säger det. Vad får dig att säga tvärt om?

Om du läser inlägget ordentligt så ser du att det handlar om föräldrars oförmåga att samarbeta och lägga sina personliga intressen åt sidan. Jag skriver ingenstans att du är ett problem, du uppför dig ju bara normalt för din ålder (och att vara i trotsåldern är i mina ögon inget problem, bara naturligt, men vill du se det som ett problem så får du väl göra det, alla har rätt till sina egna åsikter). Det står heller ingenstans att Vesa uppför sig på ett bra sätt, vilket han självklart inte gör, så jag inte sagt tvärtom mot SOC eller BUP.

Det som fick mig att tro att det var mig det var "fel på" var när du skrev: "Monita Söderlund, Så Frida är helt och hållet oskyldig? Hon är inte ilsken och snäser åt dom där hemma? Hon vägrar inte gå till skolan? Hon sätter sig inte på tvären hela tiden? Hon hjälper ju inte direkt situationen att bli bättre iaf" Slut citat.

Du vet väl inte om jag hjälper situationen att bli bättre?

Ok, men det är väl inget fel på dig om du nu är så, men om du säger att du inte är så så tror jag på dig. Men jag menade aldrig att det var något fel på dig. Och jag är faktiskt på din sida även om pappa tror annorlunda. Jag gjorde ett tydligen misslyckat försök att hjälpa dig se saken från ett annat perspektiv. Hädanefter ska jag säga det du vill höra istället. Jag är på din sida helt och hållet. Och jag är fullt kapabel att tycka lika som pappa, jag tycker inte automatiskt motsatsen till vad han tycker. Jag har faktiskt en hjärna och kan tänka själv. Vad pappa tänker och tycker rör mig inte i ryggen.

Du behöver inte säga det jag vill höra, men jag tycker inte heller att du ska stötta det som inte är sant. Det är det enda jag ber om.