Föräldrar och barn...
Det är så spännande att se Selina växa och utveckla mer personlighet varje dag. Det ska bli så kul att se henne utvecklas och jag ser fram emot att få vara med och lära känna henne. Undrar vem hon kommer att likna mest, mig eller pappa sin. Vi har en spännande tid framför oss. :-)
Jag har medvetet låtit bli att kommentera det här, ville se om någon annan skulle kommentera det. Jag vet vad du åsyftar men håller inte med i allt. Ensamtid är nog bra, men den ska nog vara mer i unga år tycker jag. När man vuxit upp, skaffat ett eget liv och en egen familj så är nog ensamtid med förälder inte så viktig längre. Handlar mer om att våga släppa taget, att våga vara vuxen. Gemenskap är nog så viktigt och då menar jag med hela familjen. Har man bott tillsammans i 16 till 20 år så är det väldigt konstigt om man inte lärt känna en person såpass att man vet vem det är. Kram pappa.
jag anser att ensamtid är lika viktigt när man är vuxen. Är man inte bättre kompis med folk som man umgås på tu man hand med än med kompisar som man bara träffar i sociala sammanhang? Förtroliga samtal är svåra att ha när man har andra människor omkring sig. Men det är ju bara min åsikt.
Även om man har bott ihop i 16-20 år så kan ens kännedom om den andra personen vara ganska ytlig. Man kanske tror att man känner personen väl men vet man egentligen vilka drömmar och önskningar den personen har? Eller vem, personen egentligen är under ytan? Den sida som visas utåt är inte alltid den som personen är inuti.
Är man en öppen person som vågar prata så är det inga problem och då vet också människor i ens närhet vem man är eftersom man inte spelar upp någon teater. Har man bott tillsammans i 16-20 år och inte någonsin yppat sina drömmar och visioner så går man ju omkring och döljer något, man är inte tillgänglig för den andre. Då har man sig själv att skylla, det är ju ingen annans fel att jag inte pratar. Förtroliga samtal har man ju dessutom med den det berör, inte med någon annan.
Menar du att vi gör fel som tänker spendera ensamtid med vårt barn?
Ensamtid har jag haft med alla barn så det är inget konstigt, speciellt med dig och Sofie. Ju fler barn desto mindre möjligheter och tid till det. Självklart ska ni ha egentid med barnet/barnen. Föräldraförsäkringen uppmuntrar ju verkligen till det och när man är ensam hemma med barnet så blir det automatiskt ensamtid. Tids nog kommer du att förstå vad jag menar och då kommer du att säga....AHA...var det det han menade...då förstår du. Jag lägger mig absolut inte i hur du och Krister gör, ville bara visa att alla inte tänker lika. Lev och låt leva är ju passande i det här, en grupp du också är med i på facebook. Du går ju ut med att du vill leva som du vill så varför riktar du då kritik mot hur andra gjort eller gör? Har inte de den möjligheten i dina ögon? Jag har gjort mitt bästa och på det sätt jag vill/ville och det tror jag även mamma har gjort och även de flesta andra föräldrar, vad har du för rätt att kritisera det utifrån "lev och låt leva"?
Vet inte varför du tar detta så personligt. Jag har inte kritiserat nån och definitivt inte sagt något om hur du har gjort med oss.
Känslan efter allt du skrivit förr om mig så förstår jag vart du pekar. Men du ska veta att vi var två om er uppfostran........
Jag har inte pekat nånting, bara en tanke som kom ur mitt resonemang. Om du väljer att ta åt dig så kan inte jag rå för det.
Nej Monita jag tar inte åt mig, inte ett dugg, eftersom allt inte ligger på mig, vi var som sagt två om din uppfostran, tror du har glömt det. Jag kommer att skriva lite mer om det här på vår blogg, lite tankar om hur allt blivit så gå gärna in och läs och kommentera.
Sluta tolka allt som om det är en känga till dig då.
Och självklart vet jag att ni var två om min uppfostran...förstår bara inte vad det har med det här inlägget att göra. Skrev bara hur vi ska göra med vårt barn, inget om varken min egen eller någon annans uppfostran.
Efter allt du skrivit om mig....hur ska jag kunna tolka på något annat sätt? Sen så försöker väl de flesta föräldrar förbättra det de själva upplevde som fel i sin egen barndom. Så kritiken ligger inbäddad i det du skriver och ibland kanske det kräver en förklaring så att inte insatta förstår vad det är du pratar om. Och som jag ser det så är du inte riktigt klar själv över allt och varför. Därför kommenterar jag, tycker du inte om det? Eller tycker du att din version är den enda som behövs?
Jag har inget emot kommentarer, det jag inte gillar är att du tolkar in saker som inte finns där. Jag skrev inlägget ur ett allmänt perspektiv utan att syfta på något specifikt. Så från min sida är den här diskussionen över, om du inte har något att säga om vad jag VERKLIGEN skrev och inte vad du TROR att jag skrev.